resa sin väg i kväll», tänkte hon, »men han har kanske ändrat mening. Han har sett, att jag inte är så farlig, som han trodde.»
Men en liten stund efteråt, då hon just hade slutat en ganska lång slängpolska, märkte hon, att han var borta. Det hade blivit mörk natt ute, och den stora logen upplystes endast dåligt av ett par lyktor, men hon var genast säker om att han inte fanns där. Hon såg sig oroligt om efter kusken och betjänten. Också de tycktes vara försvunna.
Hon kastade över sig mantiljen, sällade sig till några unga, som stodo i den breda logporten för att svalka sig efter dansen, sade ett par ord till dem och gled sedan tyst och obemärkt ut i natten.
Så främmande, som hon var på gården, visste hon knappast vartåt hon skulle ställa stegen för att komma upp till boningshuset. Men hon märkte på ett litet håll skenet av en lykta, och hon skyndade framåt i den riktningen. Då hon kom närmare, såg hon, att lyktan stod på marken utanför stallet. Kusken höll mycket riktigt på att spänna för. Han hade redan lett ut hästarna.
Charlotte smög fram till vagnen utan att på något sätt ge sig till känna. Det hade fallit henne in, att hon skulle passa på något ögonblick, då kusken vände ryggen till, för att öppna vagnsdörren och stiga in i kupén. När vagnen sedan körde fram till trappan och Schagerström
