har Beredningen uttryckt så att, därest i vattenområde, som, efter ty i 4 eller 5 § sägs. skall fördelas mellan byar, finnas mindre holmar eller skär, särskild andel af vattenområdet ej därför må tilldelas den by, hvartill de höra. Den angifna regeln följer visserligen i och för sig däraf, att det är det af vatten täckta området, ej vattnet såsom sådant, hvilket fördelas, men dess upptagande har synts berättigadt äfven från den synpunkten, att därigenom motsättningen mellan större och mindre landbildningar i vattnet framträder. Ett bestämdt mått kan här icke uppställas, utan får afgörandet bero af rådande rättsuppfattning. Tydligt är emellertid. att om holmen veterligen uppkommit genom uppslamning eller uppgrundning, den icke kan med föra. Själfständig vattenrätt ens om den är af betydlig storlek. Detta följer af hvad vid 4 § utvecklats därom, att en förändring af stranden saknar betydelse för frågan om gränsen i vattnet.
Är holmen att betrakta såsom en urfjäll, medför densamma jämlikt 8-§ icke i något fall rätt till vattnet däromkring. Det är dylika holmar, som afses i 15 kap. 3 § jordabalken.[1]
Urfjäll har ej rätt till del i vattenområde.De ägor, som af ålder benämnts urfjäll, karaktäriseras däraf, att de tillhöra annan by än den, inom hvars område de ligga. Andel i sistnämnda bys ägor tillkommer icke en urfjäll; den inräknas icke i denna bys byamål eller skatt. Alltfrån den tid, då begreppet urfjäll först framträder i rättskällorna, har med mycken styrka blifvit inskärpt, att urfjälls rätt icke sträcker sig utöfver dess egna rå och rör eller andra säkra gränsmärken. Nödvändigheten af denna regel ligger i öppen dag; eljest skulle en urfjälls tillvaro för den by, där den är belägen, utgöra en ständig fara för vidare intrång. Att denna allmänna regel äger tillämpning jämväl i fråga om urfjälls rätt till vatten har alltid ansetts vara en gifven sak; någon vattenrätt tillkommer icke en strandfastighet af urfjälls natur. Detta förhållande framgår otvetydigt af förarbetena till 1734 års lag. I 1695 års förslag till jordabalk var 12 kap. 10 §, som afsåg äfven vattenområde, så affattad att det kunde synas, som om byns tomt vore bestämmande för byns ägor "såväl inom som utom
byn". Häremot anmärktes,[2] att man icke kunde förstå, huru tomten kunde vara
