fortfarande betraktas såsom en byns eller skifteslagets gemensamma tillhörighet, oaktadt uttryckligt förbehåll därom ej skett.
I ett fall som det förevarande, där den skrifna lagen icke gifver afgörande ledning, måste åt den rådande uppfattningen tillmätas stor betydelse. Klarast framträder denna uppfattning vid sjösänkningsföretag, då därigenom själfva marken, hvarom här är fråga, blir för rättsägarne tillgänglig. Enligt hvad Beredningen inhämtat hafva vid sådana företag den uppfattning, Beredningen för sin del ansett vara den rätta, städse varit bestämmande, så att för den båtnad, som uppkommer därigenom, att förut vattenbetäckt område torrlägges, icke allenast de delägare, hvilka hafva sina ägor vid vattnet, utan äfven öfriga delägare i skifteslaget ansetts berättigade och pliktiga att ingå i företaget. I rättsfall, där frågan om rätt till delaktighet i torrlagd sjöbotten blifvit berörd, har också denna uppfattning tillämpats.[1] Svårare är att utröna rättsuppfattningen, när det gäller att afgöra, huruvida samtliga delägare i skifteslaget eller allenast strandägarne skola anses berättigade att tillgodonjuta sådana förmåner som sjöslåtter och landvinning i följd af utfyllning i vattnet eller naturlig uppgrundning. Vid de förfrågningar i ämnet, som af Beredningen utsändts, har uppmärksamheten särskildt blifvit fäst å. dessa förmåner. Svaren hafva i denna del utfallit skiftande. Äfven rättspraxis har varit växlande men visar en afgjord benägenhet att öfvergå från den uppfattningen, enligt hvilken vattenområdet efter skiftet är gemensamt för samtliga delägare i skifteslaget, till den motsatta.[2]
Beredningens förslag.Uppkastar man frågan, hvilkendera uppfattningen från den materiella rättens
synpunkt äger företräde, kan det icke förnekas, att såväl den ena som den andra,
- ↑ Se K. Maj:ts utslag den 30 april 1873 (Naumanns tidskr. 1873 s. 745); jfr K. Maj:ts dom den 5 dec. 1884 (N. J. A. 1885 s. 194).
- ↑ Se ang. äldre rättsuppfattning K. Maj:ts utslag den 29 juni 1844 (Schmidt J. A. XVII s. 226) ang. vassar och dom den 25 nov. 1850 (Schmidt J. A. XXIII s. 447) ang. rätt att upptaga. sten: jfr ock K. Maj:ts dom den 5 dec. 1884 (N. J. A. 1885 s. 194) ang. bl. a. sjöslåtter och fiskevatten. Ifråga om nyare rättsuppfattning hänvisas till K. Maj:ts dom den 18 maj 1885 (N. J. A. s. 169) ang. utfyllningar. utslag den 16 dec. 1887 (N. J. A. s. 518) ang. vatten och landgrund, utslag den 28 jan. 1901 (N. J. A. s. 88) ang. uppgrundningar, vatten och landgrund, dom den 4 nov. 1901 (N. J. A. s. 462) ang. uppgrundningar och utfyllningar, dom den 3 maj 1907 (N. J. A. s. 152) ang. vatten och landgrund och dom den 14 aug. 1907 (N. J. A. s. 321) ang. upplandning; jfr ock K. Maj:ts utslag den 15 jan. 1890 (N. J. A. s. 19) ang. stränder jämte vatten och uppgrundningar, domar den 2 juli 1903 (N. J. A. s. 283, 286) ang. uppgrundning, dom den 14 april 1905 (N. J. A. s. 187) ang. holmar och dom den 18 mars 1908 (N. J. A. s. 80) ang. uppgrundning i sjö, som vid skifte upptagits såsom impediment.
