i full stränghet genomförd, kan leda till obillighet. När vattenområdet vid skiftet utan vidare lämnats ur räkningen, har detta nog i allmänhet berott däraf, att något annat ekonomiskt intresse än fisket därvid icke varit att beakta och att det därför funnits likgiltigt, huruvida vattenområdet såsom sådant ingick i delningen eller icke. Att när ändrade förhållanden inträdt och åt detta område gifvit ett förut icke anadt värde, såsom när genom sjösänkning eller afledning af vattnet uppkommit nya odlingsbara marker, förneka vissa skiftesdelägare den andel i dessa nya värden, hvilken för visso icke vid skiftet skulle hafva dem betagits, därest dessa värden då varit för handen, innebär utan tvifvel en verklig orättvisa. Men å andra sidan vore det icke mindre obilligt, om i fall, där något dylikt så att säga nyskapadt värde icke är i fråga, det skulle stå skiftesdelägarne öppet att, genom att göra sin formella andelsrätt gällande, utestänga strandägarne från det nyttjande af vattenområdet, som andra skiftesdelägare icke äro i tillfälle att utöfva men som för strandägaren är naturligt och värdefullt. Ej sällan har det förekommit, att en strandägare utanför sin strand verkställt dyrbara anläggningar, hvilka på intet sätt skadat meddelägarnes intressen, men hvilkas borttagande påyrkats af den rent formella grunden, att området varit oskiftadt. Och Beredningen kan icke tillbakahålla den uppfattning. att det motbjudande i ett understödjande från rättsskipningens sida af dylika försök att bereda sig obehörig fördel i flera fall utöfvat inflytande på den ståndpunkt. rättspraxis under senare tid intagit till hufvudfrågan.
Emellertid är det för att undgå sist omförmälda obillighet ingalunda nödvändigt att öfvergifva, den i och för sig riktiga ståndpunkten och antaga, att området skall anses vara mellan strandägarne fördeladt; det är tillräckligt, att åt strandägaren tillerkännes rätt till begagnande af området, länge det är oskiftadt. Åt denna grundsats har Beredningen i förevarande paragraf gifvit uttryck.
Närmast afser här gifna bestämmelse att bereda strandägaren tillfälle att i vattnet utföra byggnadsarbeten eller andra sådana anläggningar, hvilka han för ett bättre utnyttjande af sin fastighet kan finna behöfliga. Enligt Beredningens tanke bör visserligen i allmänhet en strandägare anses berättigad att vid sin strand anbringa en brygga eller dylikt, oaktadt själfva vattenområdet icke tillhör honom; denna grundsats, hvilken synes följa af vattendragens egenskap att vara ett naturligt medel för samfärdseln, torde, efter hvad Beredningen har anledning att antaga, komma till uttryck i den nya lagstiftningen om vattenrätten. Men här gifna
