6 § i detta kapitel skall för sitt anspråk på ersättning för kostnader å egendomen njuta säkerhet i denna så som vore inteckning för hans fordran meddelad den dag, anmälan om klandertvisten gjordes, och det vid sådant förhållande i rättssäkerhetens intresse är nödigt, att dagen för anmälan är otvetydigt konstaterad.
Redovisning för afkastning.Huruvida och i hvilken utsträckning den, som efter klander frånträder en fastighet, är pliktig att till ägaren redovisa den afkastning, han däraf hämtat, är en fråga, som i och för sig har en allmännare omfattning, då den hänför sig till hvarje innehaf af annans egendom, hvilket icke grundar sig å ägarens upplåtelse eller därmed likställdt rättsärende. Men då, på sätt i det föregående anmärkts, några allmänna regler om besittning icke upptagas i förslaget, måste denna fråga besvaras i den inskränktare omfattning, hvari den här föreligger.
Frågan har i olika rättssystem blifvit olika bedömd. ena sidan har man fäst öfvervägande vikt vid ägarens intresse, så att han, när han återtager sin egendom, har rätt att taga också den afkastning, som under tiden fallit och finnes i i behåll; å den andra har man låtit det för afkastningens frambringande nedlagda arbetet medföra rätt till arbetsprodukten. Det förra åskådningssättet återfinnes i den romerska, det senare i den germanska rätten. Dessa olika utgångspunkter för frågans bedömande föranleda emellertid i tillämpningen icke väsentligt afvikande resultat, då såväl den ena som den andra låter besittarens goda eller onda tro inverka modifierande, så. att ägarens rätt icke göres gällande på den godtroende besittarens bekostnad och producentens rätt till produkten icke upprätthålles, när han ej varit i god tro.
I svensk rätt finnas redan i medeltidslagarna särskilda bestämmelser i ämnet. I 19 kap. af landslagens jordabalk heter det: >Tvista två män om jord och har ej våldsverk mellankommit, skall för det året (= det löpande året) afraden tillfalla den. som vinner jorden, så framt den är besådd. Har jord blifvit någon med våldsverk afhänd, tillkommer honom afrad och afgäld för så många år som han varit i afsaknad af jorden; det ersätte den, som jorden honom olofligen afhändt". Att här talas om afrad, icke om afkastning kan synas något egendomligt, men torde icke för en jämförelse med nutida rätt äga större betydelse, då ju afraden under medeltiden regelmässigt utgick i naturalster af fastigheten. Af vikt är däremot
