den begränsning af redovisningsskyldigheten, som inträder, då icke våldsverk föreligger. 1 detta afseende synes hvarje å fång grundad besittning sättas i motsats till den. som med våld vunnits. Skillnaden mellan god och ond tro med hänsyn till fångets giltighet synes alltså icke äga någon betydelse. Detta torde emellertid vara endast en teknisk brist i lagen. Icke heller bland förutsättningarna för häfd inskärpa de gamla lagarna nödvändigheten af god tro vid förvärfvet. Samma ofullständighet föreligger vid lagarnas behandling af klander å fång till lösöre, där väl tjufnad och fång ställas i motsats till hvarandra, men för de fall, där fång föreligger, skillnad sällan göres mellan god och ond tro vid förvärfvet. Vid bedömande af lagarnas ståndpunkt härutinnan bör beaktas, att det medeltida bevissystemet .lämnade föga utrymme för tillämpning af nämnda åtskillnad. Med ändring i bevissystemet har också detta förhållande ändrats. Under 1600-talet synes 19 kap. jordabalken i landslagen hafva tolkats så som vore däri angifven den vanliga skillnaden mellan god och ond tro. Af Lagkommissionen hade i de tidigare förslagen till jordabalk ofvan anförda bestämmelse upptagits ur landslagens jordabalk, men denna bestämmelse blef af okänd anledning utesluten i 1723 års förslag och ingick icke i 1734 års lag.
Trots saknaden af uttrycklig bestämmelse i lag torde i praxis den meningen vara förhärskande, att en besittare i god tro icke är pliktig att redovisa afkastningen för längre tid än från stämningsdagen.[1] På. denna ståndpunkt ställer sig också förslaget. Den, som var i ond tro när han åtkom egendomen, d. v. s. därvid insåg eller bort inse, att annan ägde bättre rätt till densamma, måste utgifva afkastningen för hela den tid, han innehaft egendomen. Däremot är han icke pliktig att svara för afkastning under företrädarens besittningstid, såvida. icke sådan ansvarighet åligger honom i egenskap af dennes arfvinge eller af annan anledning. Var åter svaranden i god tro vid förvärfvet, är han i allmänhet icke skyldig att redovisa afkastning för tiden innan han blef instämd i saken. Likgiltigt är härvid, huruvida han åtkommit egendomen genom köp eller eljest mot vederlag eller förvärfvat densamma utan något sådant. Har besittaren vid
förvärfvet hvarken ägt eller bort äga kännedom om annans bättre rätt, skulle det
- ↑ Se t. ex. K. Maj:ts domar den 1 dec. 1846 och den 7 febr. 1853 (Schmidt J. A. XVIII s. 519, XXVI s. 37) samt den 29 mars 1876 (N. J. A. s. 136) och den 17 dec. 1879 (N. J. A. s. 410).
