Sida:Lagberedningens förslag till jordabalk III.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
242

vara obilligt att ålägga honom redovisningsskyldighet för den afkastning, han uppburit och tillgodogjort sig i tro att egendomen var hans; först därmed att den, som anser sig vara ägare, genom stämning gör sitt anspråk gällande, förändras besittarens ställning; han måste då räkna med möjligheten, att egendomen i själfva verket tillhör motparten.

Huruvida härmed bör likställas det förhållande, att besittaren efter förvärfvet får kännedom om annans bättre rätt till egendomen eller anledning att draga sin egen i tvifvel, kan vara föremål för olika meningar.[1] En dylik senare inträdande ond tro är i fråga om häfd utan betydelse.[2] Förhållandena

äro emellertid icke i båda fallen desamma. Däraf att den, som i god tro åtkommit och därefter fått lagfart å en fastighet, icke kan anses pliktig att frånträda fastigheten till rätte ägaren endast därför, att han fått kunskap om dennes bättre rätt, följer icke, att han också skulle, efter det han erhållit sådan kunskap, äga tillgodogöra sig den däraf fallande afkastningen; då han känner, att ett anspråk på fastighetens afträdande kan när som helst mot honom framställas, saknar han fog att betrakta afkastningen såsom sin välfångna egendom och bör hålla sig beredd att. i händelse yrkandet i laga tid framkommer och egendomen frångår honom, äfven redovisa. nämnda afkastning. En sålunda efteråt inträdande ond tro medför därför i förevarande hänseende samma verkan som stämning. Dock har af billighetsskäl grundsatsens tillämpning synts böra inskränkas till de fall, då besittaren verkligen erhållit kunskap om den andres bättre rätt; att omständigheter blifvit honom bekanta, som bort komma honom att inse annans bättre rätt, har icke synts böra komma i betraktande, så länge icke den andre gjort sitt anspråk gällande genom rättegång. Hvad Beredningen härutinnan föreslagit öfverensstämmer med de äldre lagförslagen.

Afkastningen skall, om den finnes i behåll när egendomen afträdes. utgifvas in natura. I vanliga fall lärer det vara tämligen likgiltigt för rätte ägaren. om han bekommer själfva afkastningen eller dess värde, men för den händelse den afträdande skulle blifva försatt i konkurs, innan han redovisat afkastningen, är

det af väsentlig betydelse, huruvida tillgänglig afkastning må af rätte ägaren

  1. Jfr K. Maj:ts dom den 4 juni 1897 (N. J. A. s. 360).
  2. Se Jordabalken II s. 304.