sig själf med och inom sina egna gränser uti ofvanbemälte mål försvara" Urminnes häfd kan icke i och för sig gifva någon styrka till ägoskillnad, ty denna är alltid beroende af gränsmärken, men väl kan jämlikt 14 kap. 4 § en ägotvist, hvilken börjat såsom gränstvist, afgöras efter häfd; denna bestämmer då allenast "sig själf med och inom sina egna gränser", men i och med det att ett visst område invid den af rå och rör betecknade gränsen på grund af urminnes häfd tillägges fastigheten, kan dennas gräns sägas blifva medelbart bestämd. Förarbetena till lagen utvisa alltså, att Lagkommissionen visserligen åt den Stjernhjelmska ståndpunkten velat göra det formella medgifvande, som ligger i berörda 8 §, men å andra sidan i sak anslutit sig till den härskande uppfattningen om häfdens betydelse i gränstvister. Vid den år 1715 företagna granskningen af förslaget till jordabalk uteslöts sistnämnda paragraf såsom öfverflödig och ägnad att framkalla tvister. Detta förstärker intrycket däraf, att den i 14 kap. 4 § antydda grundsatsen ansetts obetingadt giltig. I Cronhjelms bearbetning, som omedelbart ligger till grund för lagen, har visserligen sistnämnda paragraf förändrats så att hvarje uttryck för Lagkommissionens angifna uppfattning ur lagen försvunnit. Emellertid har frågan, som synes hafva inom Lagkommissionen i hufvudsak behandlats redan i mars 1695, icke vidare, så vidt i behåll varande handlingar utvisa, blifvit föremål för öfverläggning, och man torde vid sådant förhållande vara berättigad att antaga, att Cronhjelms omarbetning icke åsyftat att gifva uttryck åt någon ändring i den tidigare uppfattningen. I lagen finnes ingen annan motsvarighet till först omförmälda bestämmelse i 1695 års förslag än 1 § i 14 kap. jordabalken, hvilken icke särskildt berör frågan om urminnes häfdens förhållande till gränsmärken.
Öfriga hithörande lagrum i 1734 års lag innehålla intet, som strider mot hvad ofvan uttalats angående lagstiftarens uppfattning. I 12 kap. 3 § jordabalken har lagen från 26 kap. byggningabalken i landslagen upptagit bestämmelser om rå och rör samt andra gränsmärken.[1] I 1695 års förslag har sistnämnda lagrum omskrifvits sålunda: "Alla konungens enskilte parker, malmgrufvor, lands-, härads-, sockne- och byallmänningar, bolbyar, afgärda och afråade skattlagda hemman, större eller mindre bergsbruks- och grufveskogar, utängar och utjordar, urfjällar och odalkvarnar. som någon jord äga, böra med rå och rör omlagda vara, hvilka, om de finnas, vare
som det af ålder varit hafver; finnas de ej, utan gamla gärdesgårdar och forna
- ↑ Se ofvan sid. 124.
