desse personer stälde på fri fot, men, ehuru HofRätten sjelf funnit något brott icke hafwa blifwit begångit, de lämnade utan mindsta ärsättning för ett långwarigt fängelse, och för det den ene blifwit dömd ifrån äran, att undergå högsta kroppspligt och flereårigt fästningsarbete, samt hans hustru jämwäl med kroppspligt blifwit ansedd; äfwensom det långwariga häcktandet, utom dess wärkan på arrestanternes hälsa och sinnen, i owissheten om deras tillkommande öde, naturligen måst medföra en betydelig rubbning i deras närings och enskilda hushållsställning; Och detta allt för 6 rundstycken, hwilka igenom tillställningar, som de icke wållat, i Kronans mynt ej kunde praesteras. KämnersRätten, hwilken såsom Underdomare war skyldig att, utan allt arbitrerande, följa lagens bokstaf, kan wisserligen ej härutinnan tilläggas någon skuld: Någon ärsättning för lidande kunde ej heller tilldömas, då Kronoåklagaren ägde att åberopa sig Instruction och embetsnit: häcktandet war ock lagligt, då den inbillade förseelsen bekommit anseende af urbotamål; men wid händelser som denna, wore till önskande, att någon publique fond wore inrättad, hwaraf på lika sätt, som, enligt 46 § i StorHertigens i Toscana Leopolds år 1786 utgifne Brottmålslag för sine Stater, den oskyldigt lidande kunde njuta ärsättning. Jämnför härmed mitt förslag i Lagf. Bibl. 1 T. p. 74.
2 §.
"Prånglar någor ut thet mynt, han wet falskt wara, äntå at han til myntningen ej rådt, eller hulpit; fylle skadan, och plichte med fängelse wid watn och bröd, eller med spö eller ris, efter som bedrägeriet är til."
P. St. Säljes wara, som man wet wara felaktig, I: 4 HB; eller förfalskad, I: 9 HB.
