Christendomen, så framt de elljest därföre willja undgå answar; Och hafwa Consistorierne, om någor med försummelse härutinnan beträdes, att föranstalta, det sådant warder efter omständigheterne, antingen honom alfwarsamliga förehållit, eller med laga pligt, wid wederbörande Domstol beifrat. Hwarjämte HofRätterne, när de af ransakningarne märka hos någon Delinquent, okunnoghet i dess Christendom, skola wederbörande Consistorium derom kunngöra, så att det må kunna låta efterfråga hos den brottsliges själesörjare, hwad ordsak därtill wara må, samt låta det emot honom beifras, i fall han skulle hafwa med underwisningen begått någon försummelse. 1755 den 17 Dec. KB. Jusleen, p. 416, 417. Jämnför 2 Cap. 9, 10 §§. och 24 Cap. 22 § i 1686 års K. Kyrkolag, Just. W. p. 1004, 1058, Kgl. Placater den 12 Januarii 1726, MW. 1 T. p. 636, och Kongl. Stadgan den 20 Martii 1735, §§ 1, 2, MW. 2 T. p. 1228. Kongl. Maj:t har hållit betänkeligit, att låta något allmännt förbud emot Dippels här i Riket efterlämnade skrifter, och de därutinnan befundne grofwa willfarelser, offenteligen kunngjordt blifwa, för den orsakens skuld, att äldre och sednare tiders förfarenhet nogsamt utwisar, att allmänna och offenteliga förbud, emot wissa kätterier och willfarelser, då de ännu för största delen af församlingen obekante warit, fast ofta mera hindrat än befordrat det därmed påsyftade hälsosamma ändamål, emedan sjelfwa willfarelsen blifwit genom förbudet widare kunnbar, och således hos den lättsinniga och för nyheter benägna hopen uppwäckt begärelse, att med destostörre åtrå söka om sådana willfarelser närmare underrättelse, och lönnligen fika efter de förbudna och dem förut okunniga skrifter, därigenom de både sjelfwe blifwit ifrån sanningen förledde, och andre med sig förfört. 1728 den 27 Junii, K. B. v. Stjernmans Saml. af ReligionsStadgar, pag.
