"Inbrott i rum eller hus att stjäla, är, ehwad stölden wärkställes eller ej, ansedt så swårt, att straffet i 40 Cap. 6 §. MB. är owilkorligen stadgat till nio par spö, och wisserligen bör en manns hus och hemwist wara en af lagen fulleligen försäkrad fristad, warandes således det utsatte straffet alldeles icke i någor måtto för högt; men wi äga ock andra händelser, i hwilka säkerheten hade bordt wara, och anses lika helig, och däruti lagen synes hafwa bordt destomera betrygga den enskildes egendom, som möjeligheten att den sjelf wårda icke är lika lätt, som då man med bommar och lås kan bidraga därtill, jag menar säkerheten på hwad af min egendom finnes ute på marken: just där jag är alldeles ur stånd, att sjelf besörja wården med annat än den stängsel, som egenteligen är gjord, dels att utmärka gränsorne för mitt område, dels att hindra kreaturens åwärkan, där synes lagens owilkorliga skyldighet wara, att widtaga ock det, i detta fall, med åtmindstone äfwen så stor sorgfällighet, som i det förra; men stöld ute på marken är endast ansedd med dubbla böter. I förra fallet är det likligen endast sjelfwa husfreden, som gjordt sig förtjend af Lagstiftarens uppmärksamhet; i det sednare är åter den ansedd, endast med tjufwaböternes fördubblande. Om här, såsom förut om inbrott, fredsbrottet blifwit icke sammanblandat med stölden, hade lagen wärkeligen wisat sig mera enlig med sig sjelf och med ett rättskaffens begrepp, om rätt förhållande emellan brott och straff; ty påtageligit är det, att lagens syftemål i förra händelsen warit, att befästa hemfreden, och sjelfwa ogerningen är till stor del förswårad för tjufwen genom de möjliga förswarsmedlen; men ute på marken, där säkerheten på min egendom bör wara lika hemlig, som inom huset, men hwarwid wården är oftast omöjelig, där synes sjelfwa säkerheten, äfwen wid större eller
