mindre stöld, hafwa bordt wara särskild föresedd. Ännu märkeligare blir motsatsen, då man betraktar lagens gjorda skilnad, emellan så kallad åwärkan å skog, och stöld ute på marken. Snattarebot äger i detta sednare icke rum, utan skall den, som stjäl ett fång hö, stånda tjufsrätt lika med den, som stjäl flere lass; men den, som hugger ned ett af mina bästa trän i min skog, fälles efter 10 Cap. 1, 5 §§. Bb. till mindre än snattarebot. Denna nu mera så orimmeliga skilnad, bibehållen ifrån de tider, då skogarne woro mera samfällige, och till det öfwerflöd, att de ofta woro ägaren till men, har på wissa orter så skadeliga följder, att de redan börjat leda till betänkelige, för sjelfwa samhällssäkerhten farlige uppträden: både straffet och rättegångssättet motarbeta här lagens troligen egna uppsåt och dess rätta syftemål, och äganderätten är ofta saklöst kränkt; den, som med nog egen tillgång i en annars skoglösa grannskap, kunde och wille biträda den behöfwande, hindras däraf, att han nödgas hålla de yttre gränsorne, så widt görligit är, tillspärrade, för att icke öka tjufwens tillfällen; ty för och emot lagbrottet, är så liten hjelp att wänta af lagen, att den swårligen utan ny förlust kan tillitas, och följden af denna särskilda egna omwårdnad blir, att häldre låta windfallen skog ruttna, än att därmed wåga bispringa den nödlidande, som både af nöd och strafflöshet i så lätt inledes i begäret till en olaga åtkomst; ej att förtiga den, så alltför synbara försämring i folkets lynne, det så farliga missbruk af edgångar, hwartill detta lagens stadgande gifwer så många anledningar. Förswarsrätten kan wara af lagen wårdad, utan att det bör ske på äganderättens bekostnad; men ehwar menniskolynnet får inblanda sig i lagstiftningen, skola misstag blifwa destoswårare att undwika; som de
