Jag satt som vanligt i pastorsbänkcn med min äldste gosse, som då var fyra år gammal. Jag kände mig mycket nedstämd och väntade ingenting ovanligt, men medan det ena vitnesbördet följde på det andra, kände jag huru den Helige Ande kom öfver mig. Endast den, som har erfarit det, förstår hvad det vill säga. Det kan icke beskrifvas. Det kan blott erfaras. Det kändes ut i fingerspetsarna. Och det var, som om en röst sade till mig: ’Du vet, att om du vill vitna nu, skall jag välsigna både din egen själ och folket’. Jag drog tungt efter andan och sade i mitt hjärta: ’Ja, Herre, det tror jag; men jag kan icke göra det’. Jag hade glömt mitt löfte. Det var som bortblåst.
Ett Ögonblick senare for minnet af uppenbarelsen i sjukrummet som en blixt genom min själ. Jag kom ihåg huru jag lofvat Herren att lyda honom, kosta hvad det ville. Då tycktes rösten fråga om jag nu handlade i öfverensstämmelse med detta löfte. Jag hoppade till i bänken och sade: ’Nej, Herre, det är mig omöjligt — jag kan inte göra det’.
Jag kände som om jag hällre ville de än tala.
Och sedan sade djäfvulen: ’För resten är du ju inte förberedd. Du kommer att förefalla som en dåre som inte har någonting att säga’. Men nu begick den ende rådgifvaren ett misstag. Han sköt för en en gångs skull öfver målet. Detta ord afgjorde saken. ’Ah’, sade jag, ’det är just häri det ligger. Jag har ännu aldrig varit villig att blifva en dåre för Kristi skull. Nu vill jag blifva det’.»
Då jag en gång uttryckte min beundran för den lätthet, med hvilken hon talade, och jag prisade Gud för det sätt, hvarpå han hjälpt henne vid ett möte hon nyss haft, sade hon till mig: »Detta är en stor uppmuntran för alla, som nu äro nybörjare, ty när jag begynte, var jag icke medveten om någon särskild förmåga att tala», och sedan tillade hon: »Detta bringar desto mera ära till Gud!» Jag
