Huru fulländadt och med hvilken omsorg och flit fru Booth uträttade allt, som hon lade sin hand vid, se vi af ett senare bref till Mrs. Mumford:
»Det är en sak, som jag tror jag är skyldig mig själf att säga mamma. Det är, att hvilka förtjänster denna broschyr må ha, så är det min egen, och den är mera ursprunglig, tror jag, än mängden af de alster som skåda dagsljuset, ty jag har icke kunnat få hjälp från något håll. William har icke gjort något annat än skrifvit rent åt mig och kastat om två eller tre meningar. Jag skref mera än hälften, medan han var borta, och då han kom hem, började han renskrifva mitt arbete, medan jag låg på soffan och dikterade. När han sedan gick ut för att fullgöra sina plikter, fortsatte jag att författa, och allt har därför först blifvit nedskrifvet med min egen hand. Jag har hållit på därmed från klockan sju på morgonen till elfva på kvällen nästan hela veckan, och mamma förstår därför hur jag nu måste känna mig. Jag tror verkligen icke att jag skulle orka med ett streck till».
Låtom oss nu höra ett karaktäristiskt utdrag ur denna broschyr, som på sin tid väckte ett sådant uppseende inom den religiösa världen:
»Huruvida kyrkan skall tillåta kvinnan att tala vid hennes sammankomster kan icke vara annat nu en tidsfråga. Sunda förnuftet, allmänna meningen och de välsignade resultaten af kvinnans verksamhet skola tvinga kyrkan att gifva en ärlig och opartisk tolkning af det enastående skriftställe, på hvilket hon grundar sitt förbud. Då, när det sanna ljuset skiner och Guds ord intager de mänskliga traditionernas plats, skall den teologie doktor, som lär att Paulus befaller kvinnan vara tyst då Guds Ande manar henne att tala, betraktas på ungefär samma sätt, som vi skulle betrakta den astronom, som förkunnade att solen är jordens drabant.
