Hon vädjade också själf till myndigheterna, och här är en profbit på huru hon förstod lagen, engelska folket och sin bibel:
»Jag sade häromdagen till en magistratsperson, som frågade om vi icke kunde sluta upp med våra processioner: 'Nej då, jag skulle hällre gå i fängelse och dö där, än sluta upp med dem. Vi fånga våra största fiskar genom dessa processioner.'
'Men', sade han, 'vi skulle kunna gifva er ett fält att hållas på.'
'Tack', sade jag, 'men det fins inga människor på fältet. Vi vilja nå folket, och vi måste gå dit, där folket fins'.
'Nåväl', sade han, 'hvad skall ni göra, om alla städers myndigheter utfärda förbud?'
'Hvad vi skola göra?' sade jag. 'Vi skola gå på'.
'Men om de sätta alla edra officerare i fängelse?'
'O', sade jag, 'vi ha många som äro redo att komma och fylla deras tomma platser. Försök bara, och när fängelserna äro fulla, så skall det engelska folket stå upp och fråga hvarför det tvingas att hålla människor inom lås och bom och betala skatt för sådana personers underhåll, som ej gjort något annat än predikat evangelium.'
'Men', fortfor han, 'hvad skall ni svara myndigheterna, som fälla er?'
'Det gamla svaret duger: 'Om det är rätt att lyda eder mera än Gud, därom mån I döma!' Voro icke myndigheterna emot Paulus och Silas, och förbjödo de dem icke att tala mera i Jesu namn, och hvad brydde sig Paulus och Silas om det? På samma sätt måste det vara med Frälsningsarmén'.»
Ärkebiskopen af Canterbury lämnade ett frikostigt bidrag till Arméns fonder och sade, att »det skulle vara omöjligt och outhärdligt att sitta stilla och ingenting göra, med denna kallelse till ökad
