- »Min fru!
Jag lämnade Edert bref till Sir W. Harcourt. Han hade redan i underhuset gjort sitt uttalande, hvilket i någon mån skall tillfredställa eder. Jag hoppas, att Lord Coleridges och inrikesministerns ord skola göra någon verkan på de dåraktiga och orättvisa myndigheter åt hvilka tyvärr lagskipningen i vårt land på somliga håll är anförtrodd.
Jag tror icke, att Eder goda sak i själfva verket kommer att lida något af den dåliga behandling Ni röner. Det folk som förföljer Eder, skulle tvifvelsutan också ha förföljt apostlarne. Eder tro och Edert tålamod skola segra.
Jag förblir med stor aktning och sympati Eder tillgifne
John Bright.»
Hennes vädjan tilldrog sig öfverhusets och ärkebiskopens af Canterbury uppmärksamhet, och till den senares heder må nämnas, att han bröt en lans till Frälsningsarméns försvar.
Hon vann icke endast denne prelat för sin sak, utan hon lyckades också vinna Englands öfverdomare härför, hvilket mer än något annat bidragit till att hämma de öppna våldsamheterna. Härom skrifves:
»Han yttrade sig i öfverhuset med stor försiktighet, ty det kunde ju blifva hans plikt att sitta såsom domare på annan plats, och han ville icke säga ett ord, som i framtiden kunde binda honom eller någon annan under ämbetet utöfning.
Han tog emellertid för gifvet, att hvarje engelsman hade absolut och oinskränkt rätt att sköta sina göromål och utföra lagliga handlingar under lagens skydd, och han förstod saken så, att det var fullkomligt lagligt att vandra omkring på gatorna i procession, äfven om det skedde under musik och under afsjungandet af andliga sånger, samt att hvarje undersåte under detta sitt förehafvande hade rättighet att påräkna lagens skydd».
