»Fru Booth var icke endast Generalens hängifna maka, utan också hans medarbetare, och många af de mest fruktbärande idéerna i Arméns organisation ha runnit upp i hennes själ.
I hela den digra religionshistorien finnes intet sådant exempel på genomförandet af mannens och kvinnans likställighet, som det Frälsningsarmén erbjuder. Då salvationisterna i dag hedra fru Booth, vitna de på ett alldeles särskildt sätt om huru strängt de hålla på denna framgångens princip. Allenast denna princip har skänkt dem milliontals hängifna rekryter. De ha gjort kvinnan till en aktiv kraft för sin egen och andras frälsning, i stället för en passiv mottagare af frälsningens nåd för egen räkning. Hela skaran anhängare har vunnits på mycket liknande sätt. Den allra ringaste individen deltager i det stora arbetet och känner sig ansvarig för detsamma. Han är icke blott frälst, han frälsar. Han kan stiga till hvilken post som hälst, för hvilken han är kvalificerad genom nit och begåfning. Inga småaktiga mänskliga föreskrifter spärra vägen för honom. Hvarje rekryt bär marskalkstafven i sin ränsel».
Det var att vänta, att metodisterna skulle lägga sin hyllningsgärd på fru Booths graf, och så skedde äfven. »Methodist Times», som utgifves af Mr. Price Hughes, en märklig man, som mer än en gång försvarat Frälsningsarmén mot fientliga anfall, säger:
»Fru Booth har gjort mer än någon annan för att återvinna och häfda kvinnans skriftenliga rätt som profetissa och rättfärdighetens förkunnare. John Wesley återgaf lekmannen hans rätt att predika. Catherine Booth gjorde kvinnan samma ovärderliga tjänst. Det är härligt att se huru endräktigt människor af alla klasser och vilkor lägga sin tacksamhetsgärd på denna heliga och välsignade kvinnas graf. Det är blott skada, att sådana uttryck af sympati och gillande så ofta hållas tillbaka, ända tills föremålet därför icke mer behöfver dem. Huru skulle icke detta milda och känsliga hjärta värderat en liten smula vänlighet under den flydda
