Älsken hvarandra!.
Möt mig på uppståndelsens morgon!
En af de kvinliga officerare, som hade sig anförtrodt att öfvervaka ordningen och föra sökande själar till Kristus, för hvilket ändamål denna ceremoni först och sist var afsedd, beskrifver scenen kring kistan på ett gripande sätt.
»Då fru Booth för några år sedan en gång var stadd på hemvägen från ett möte i Congress Hall, gaf henne en fallen flicka ett slag i ryggen. Fru Booth vände sig om och sade vänligt: ’Gud välsigne er! O, lämna detta syndiga lif och kom till ett af fru Bramwell Booths räddningshem!’ Flickan glömde aldrig de vänliga orden och många gånger kände hon sig manad att gå till fru Booth och bedja henne om förlåtelse för sitt oskickliga beteende. Tiden gick, och då flickan slutligen hörde talas om sin väns död skyndade hon till Congress Hall. Då hon såg de stelnade dragen, sjönk hon samman, öfverväldigad af syndanöd, och bad att få komma till ett räddningshem, enär hon ville blifva god. En räddningsofficer tog genast hand om henne, och i dag är flickan i godt förvar och lofvar det allra bästa för framtiden.
En stackars man släpade sig med omlindad fot fram på sina kryckor så godt han kunde, besluten att ännu en gång se en skymt af henne, som i sanning varit en de fattiges vän. Vi ha sett åtskilliga gamla ofärdiga män och kvinnor komma uppför trapporna, stödda på någon väns arm, för att för sista gången kasta en blick på hennes ansikte, som varit dem så kärt.
Två damer kommo från Chicago, i hopp att få göra ett kort besök hos den sjuka fru Booth. Då de stego i land, mötte dem underrättelsen om hennes död, och första och sista gången de fingo se henne blef alltså i Clapton, där fru Booth sof dödens sömn.
