En scen, som aldrig skall glömmas.
Men huru skola vi kunna gifva skandinaviska läsare en föreställning om den sista och mest högtidliga akten – begrafningen! På den tiden, då jag var statskyrkans tjänare, kallades jag ofta att bevitna många offentliga högtidligheter. Jag hade ofta sett den ståt och den majestätiska prakt, som utvecklas, då någon den engelska statens eller kyrkans storman begrafves; men då jag, i det sorgetåg hvarom jag här talar, passerade fem engelska mil mellan lefvande murar af mänskliga varelser, kunde jag ej underlåta att se olikheten mellan dessa officiella begrafningar och denna, som gripit tag om Londons millioner. De förra tala till fantasien, den senare talade till hjärtat. Hela vägen var processionen föremål för okonstladt uttalade välsignelser, tårar, varm sympati och omisskännelig kärlek. Den dag då vi buro Catherine Booth till hennes sista hviloplats i Abney Park, vann denna enkla kista, som vår djupt rörde General med blottadt hufvud följde, med ett slag mera sympati för Armén och dess arbete än något annat i hela dess föregående historia.
Hvem mäktar beskrifva London! Men hvem har icke läst om dess kolossala storlek och dess befolkning af nära sex millioner själar! Hvem har icke önskat att få se denna storartade utveckling af modern civilisation! Och den, som en gång sett denna stad, hvilket mäktigt intryck har han icke af dess oerhörda proportioner och den underbara
