min själ. Jag hoppade upp ur min bädd, och utan att bry mig om att kläda mig, skyndade jag in i min moders rum för att omtala för henne hvad som händt.»
Jag har anfört detta långa utdrag ur fru Booths dagbok, emedan hennes ord skola skattas högre, än dem jag kan finna för att uttrycka denna underbara hjärteförändring som hon så klart erfor och som hon i sitt offentliga lif predikade med så mycken vältalighet och framgång.
Det vore högligen att önska, det församlingsmedlemmar i allmänhet vore lika samvetsgranna och fria från hyckleri, då de förena sig med en kyrka, som Catherine Booth var. Ty ehuru hon regelbundet besökte gudstjänsterna i den kyrka hennes föräldrar tillhörde, ville hon icke blifva medlem i denna församling, förrän hon hade förvissning om sina synders förlåtelse. Ingenting bidrager mer till kölden i Guds kyrka, och ingen farligare stötesten gifves för de otrogna, än en församling hvars medlemmar icke äro frälsta, eller hvars föreståndare blott och bart äro respektabla, aflönade ämbetsmän. Nu då Catherine Booth var öfvertygad om att hon var ett sant Guds barn, förenade hon sig med den Wesleyanska kyrkan i Brixton, London, dit hennes föräldrar hade flyttat.
Hvarje ung nyomvänd erfar efter sin omvändelse en brinnande önskan att se själar frälsta och att få göra något för Herren. Catherine Booth blef därför snart otillfredstäld med respektabiliteten i Brixtons kyrka, med de polerade och väl öfverlästa predikningarne och med det ringa antal själar, som
