Hoppa till innehållet

Sida:Lefnadsteckning öfver Catherine Booth.pdf/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31
»Hon har aldrig gifvit vika.»

Sedan han talat om den aflidna såsom rådgifvare, vän och moder, tillade han dessa rörande ord:


»Om du hade egt en hustru, en älskande hustru, som under fyrtio års tid aldrig gifvit dig verklig anledning till sorg; en hustru, som stått vid din sida då du anförde striden, alltid villig att kasta sig själf mellan dig och fienden och alltid starkast, då kampen var hetast, och din älskade stupat inför dina ögon, då är jag säker på att där skulle finnas någon ursäkt för din sorg».


Jag skall aldrig glömma huru Generalen den där oförgätliga mörka juldagen, då fru Booth låg döende, lämnade sin älskades sida och, öfverväldigad af sorg, kastade sig i en stol och, vaggande fram och tillbaka, för sitt minne framkallade flydda tider. Vändande sig till oss, som bevitnade och sökte lindra hans våldsamma sorg, sade han: »Det är nu nära 37 år sedan jag först träffade henne. Hon var en härlig kvinna då — en älskande, modig, själfuppoffrande själ! Sedan dess ha vi uthärdat stormar af lidande tillsammans. Hon har alltid lidit. Jag kan ej minnas en månad, då hon icke haft någon ångest eller någon fysisk smärta att utstå, men under allt detta har jag aldrig sett henne gifva vika — hon har aldrig gifvit vika».

Dessa fem ord, frampressade af sorgens mäktiga hand ur en stark naturs bröst, beskrifva på ett träffande sätt denna kvinnas och makas karaktär. Då William Booth befann sig vid början af sin lefnadsbana, var det hans hustru, som uppmuntrade honom under alla de missräkningar och svårigheter