under det att dockor och kuddar förestälde åhörare. Äfven botbänken var representerad, och stor var deras barnsliga glädje, när dockorna “kommo fram". Icke ens den mest nogräknade kritiker kan klandra en sådan naturlig efterhärmning af föräldrarnes arbete, då man besinnar, att detta högeligen hjälpte dem att under senare tider, då de stodo ansikte mot ansikte med verkliga åhörare, tala utan nervositet och föra tusenden verkliga syndare till rättfärdighet.
Mr. Bramwell Booth.
Det var blott ett steg från åhörareskaran i barnkammaren till åhörareskaran i det lilla rummet i East End eller till Londons gator, där unge Bramwell Booth och hans syster Katie började sin offentliga verksamhet. Bramwell, som alltid var sina syskons vise och skicklige rådgifvare, gick i spetsen för dessa första försök. Han var endast tolf år gammal, då han började. Men han kunde reda sig bra, denne gosspredikant. En gång, medan åhörarne lyssnade till hans barnsliga och allvarliga ord, upptäckte hans snabba öga en råtta, hvilken satt på tröskeln, som en lugn, kuriös åskådare af scenen. Unge Bramwell visste, att om hans åhörare en gång fingo syn på råttan, skulle hans ungdomliga predikan få ett kostligare och lustigare slut, än han önskade. Utan att förlora
