FJERDE SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS.
CLAUDIUS.
Virginus! ledarn just af de rebellers skara,
Som svurit åt er makt, en oupphörlig fara!
Den retade Plebej, hvars aldrig släckta harm
Så ofta vändt mot er, de lägre slägters arm!
Som lyckligt sågs, från Rom, af kriget biltog göras!
Hvars hus, af ert parti, ni sett, i natt, förstöras!
Virginias far!....
APPIUS.
Han sjelf.
CLAUDIUS.
Han återkallas då!
Hvart syftar detta allt? hvad utgång skall det få?
Hvart steg, hvart nytt beslut, min häpna undran väcker.
Min trohet förutser en hvälfning som förskräcker.
Har Rom ej redan nog af fiender för Er,
Förutan deras tal, som lägret återger?
Skall ej det samma folk, som lopp i mordisk yra,
Att mot Virginii tak förstöringsfacklan styra,
Då han förtviflad sjelf, inför dess åsyn står,
Med andra känslor se hans tårar och hans år?
Och hvartill gagnar, Drott, att hafva öfvervunnit
