Hon känner ej de brott er dygd sig förebrår.
Hvad har då Appius gjort, som han ej göra borde?
Som ej Valerius sjelf och Brutus fordom gjorde?
Patricier, de som ni, hvad ägde de för rätt
Att störta Kungars thron och Roms regeringssätt?
Till folkets embetsmän, ej till dess herrar satta,
De stego opp, som ni, att statens tömmar fatta.
Men ni har återställt hvad de förstörde blott,
Den thron de lagt i grus, af Er förnyas, Drott.
Hvad? skulle då ert mod ert egit mod Er svika,
När edra fiender stå färdige att vika?
Vid deras motstånd trött, kanske ni smickrats af
Att mildhet skulle ge hvad strängheten ej gaf:
Tro mig: det är ej så man afunden försonar.
Man gör den dristig blott. — Betrakta hvem ni skonar:
Sicinius, en rival i namn och makt med Er,
Den enda, det är sant, men vådlig desto mer;
Virginius, en Plebej, hvars dotter ni förskjutit,
Och från hvars vilda hämd ni knappt en hvila njutit,
Förrn honom frihet gifs att midt i Rom igen,
Bereda nya sätt att fyllest mätta den.
Ni tiger Drott?
APPIUS.
Välan! det är ej tid att gömma
En svaghet, som du dock skall röja, och fördömma.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/164
Den här sidan har korrekturlästs
— 132 —
