Men i det djupa qval mitt sorgsna hjerta sårar,
Behöfver jag en hand, som stillar mina tårar;
Behöfver jag en vård, en tillflykt, ett försvar,
Som aldrig värdigt gafs, af andra än en far.
Virginius lemnat Rom, men lägret är oss nära;
Glöm fiendskapen, Drott, och mins beskyddarns ära.
Gif mig igen en far, hvaraf mitt lugn beror,
Och då ni frälst mitt lif, var ej till hälften stor.
APPIUS.
Virginia minnas bör, från redan flydda dagar,
Att alltid hennes bön var räknad ibland lagar.
Hon bör då vänta sig, och tro, att Appius än,
Har vetat förutse och förekomma den.
Virginius är, till Rom, befalld att återvända,
Och ni skall se er far, med nästa sol kanhända.
VIRGINIA.
Ert ädelmod...
APPIUS.
Det namn ni mina tjenster ger,
Virginia, är ej det som tillhör dem af Er.
Att Er, om deras grund, så känslolöst bedraga,
Gaf Appius sjelf en rätt, kanske, att sig beklaga.
Han har ej följt mot Er, en vanlig ömkans lag.
Så brottslig mot er dygd, er skönhet, ert behag,
Virginia, är han ej, och blef ej född att varat.
Men om det gifs en rätt till dar som man försvarat,
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/170
Den här sidan har korrekturlästs
— 138 —
