Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/171

— 139 —

Beropar han sig den; och det beror af Er,
Att återkallad se den tid — som var ej mer.

VIRGINIA.
Om er välgerning, Drott, mig mindre tacksam gjorde,
Kanske att detta tal, mig förolämpa borde.
Jag vördnans pligter vet; tillåt Virginia då
Att lemna utan svar, hvad hon ej bör förstå.
(Hon vill gå.)
 
APPIUS, (Håller henne tillbaka med häftighet.)
Nej, skulle Appius än sig dubbelt hatad göra,
Hans första ord är sagdt; ni måste honom höra.
Ni var ej alltid grym: han mins ännu de dar,
Då, för hans röst, er själ ej lika sluten var.
Är denna fordna tid för evigt då förfluten;
Är ändtlig denna själ för alla känslor sluten?
Jag vet hvad jag förtjent af edra tänkesätt:
Ert hjerta hämnas bör, och Appius gör sig rätt.
Han sjelf har löst de band, som Er vid honom knutit,
Och har förverka bort en trohet, som han brutit.
Af åtrån till ett namn er åsyn undanryckt,
Han lyfte sig till ett; men ack! med ångrad flykt.
Hans brott ej skyddas kan; men detta brott är hämnadt,
Och kärleken har sett sitt rof sig återlemnadt.