Virginia, ni på nytt i fordna bojor ser
En straffad älskare, som dubbelt skattar Er;
Hvars eld, Er dubbelt värd, och fåfängt Er beröfvad,
Af saknan renad är och genom tiden pröfvad.
Förskjut ej denna hand, som eder sällhet var,
Förrn i sitt våld, ännu, hon Latiens öden bar.
Mät ej er fordrans rätt, emot ert ursprungs mera;
Förgät er lyckas fel, förbättra dem, regera,
Och, delande den makt som himlen Appius gaf,
Gör glansen, på en gång, och sällheten deraf.
VIRGINIA.
Från brädden af det djup, hvarur jag sett mig dragen,
Jag störtas i ett nytt, af ny förvirring slagen.
Jag tvingas till ett svar, som fåfängt undangås;
Ni har förmycket sagt, att ändtlig ej förstås.
Men, om i edert bröst en ädel känsla brinner,
Se, hvem ni talar till, och hvar hon sig befinner.
Om än till glömska, Drott, hon kunde sig förmå,
Af hvad hon fordom ägt att Appius förebrå,
Med minnet af sin pligt, med aktning för sin heder,
Är det, på detta rum, som hon kan höra Eder?
Jag väntat af er dygd, (förlåt min dristighet)
Mer vördnad för Er sjelf, och för min värnlöshet
Än, att jag frukta bort, en orsak att beklaga
Den tillflykt till ert hägn, jag tog, och tvangs att taga.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/172
Den här sidan har korrekturlästs
— 140 —
