Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 141 —

Om ni förgäter, Drott, den höjd som ni beklär,
Har ej Virginia glömt den far, hvars namn hon bär;
Det skall, var derom viss, ej för hans dotter blifva,
Som Appius bryta skall den lag han går att gifva.
(Hon går.)


SJUNDE SCENEN.


APPIUS, (ensam.)
Min häpnad hör ej opp! Är det Virginias röst,
Som ljungat dessa slag mot mitt bestörta bröst?
Är det den fordna tro, som i dess blickar lyste?
Och dessa dygders lön hvars sälla hopp jag hyste?
J Gudar! hvad förakt ur hennes ögon brann!
Känn Appius, känn din lott! du är förrådd — en ann....
Nej, qväf ännu de qval en svartsjuk fruktan gifver.
Och följ ej, snar till hämd, en lätt förvillad ifver!
Din aktning, ditt beskydd, din ömma vård förök,
Och väg till hennes bröst med lindrig godhet sök!
Ännu af hoppets röst, mitt hjertas strider dämpas;
Men darra, brottsliga, den stund jag förolämpas!
Räds, om du önskan bär, att ej dess offer bli,
Ett såradt ädelmod, förbytt i raseri!