Den här sidan har korrekturlästs
— 174 —
Han följer mina fjät och hämden honom leder.
VIRGINIA, (likasom förkrossad.)
Han lefver!
VIRGINIUS.
Lyckligt frälst från mördarnes försåt,
Som tröstat på hans fall, och glädja sig deråt,
På en förborgad väg, till Rom han återvänder...
(Appius visar sig.)
Hvem syns? — Förrädarn sjelf!
(Virginia, med uttryck af förtviflan, lutar sig öfver Julia, bortvänd från Appius, och med brefvet ännu i handen.)
FJERDE SCENEN.
VIRGINIUS. VIRGINIA. JULIA. APPIUS.
VIRGINIUS.
Den Gud som blixten sänder,
Förkrosse dig, tyrann, förförare, barbar!
Se der, — så helsar dig en Romare, och far!
APPIUS.
Jag väntade, af dig, en helsning ej, som denna.
Virginius är sig lik. Men lär att Appius känna.
Det bör ej nämnas här, hvad du för ögat ser:
