(Han låter af bestörtning, brefvet falla sig ur handen.)
VIRGINIUS.
Nej. Du är upptäckt blott, och hämdens timme slagen.
Din kind är utan färg, din mun är stum! — Välan,
Upprättare af Rom, och ädle medborgsman,
Som idel stora ting från denna stunden ämnar,
Se der det första prof ditt stora hjerta lemnar!
Man störtar fadrens hus, i följd af dina bud;
Du mördar dotterns man, bemästrar dig hans brud,
Och full af skryt, likväl, om ädelmod och skoning,
Begär, att hatet glöms, och talar om försoning!
Försoning? Ja, barbar, den kräfs af dig i dag.
Det var att stifta, — ej att fräckt förtrampa lag,
Den makt förtroddes dig och dina embetsbröder,
Hvarunder Rom, tills nu, försmäktar, eller blöder.
En makt, som längre ägd än detta kall begär,
Ej embetsmannens mer, men röfvarns välde är.
Men bäfva! Känn en makt, mer stor än din, i Staten.
Än lefver samma folk, än andas den Senaten,
Som svor odödligt hat mot hvar tyrann, som du;
De hafva slumrat nog, de skola väckas nu;
Ja, — väckas ur sin sömn; till din och deras häpnad!
(Han tar opp brefvet som fallit på jorden.)
Se här din egen skrift, med hvars bevisning väpnad,
Jag skyndar...
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/208
Den här sidan har korrekturlästs
— 176 —
AP-
