APPIUS, (håller honom tillbaka.)
Djerfve, håll! — Hvad företar du dig?
VIRGINIUS.
Att röja dina brott; att hämna Rom och mig.
APPIUS.
Gör ej, hvad sen ej mer sig återkallas låter!
Bedragne fiende, dröj, lemna brefvet åter.
Och, förrn du tror det råd dig hämdens Furie gaf,
Hör mig, Virginius, hör förklaringen deraf.
VIRGINIUS.
Förklaringen blef gjord af de Clusinska spjuten,
Då din rival, bland dem, var lemnad innesluten.
Din slämpling är bevist; och detta bref, tyrann,
Först, ur Virginii hand, med lifvet slitas kan.
Du skall, på egen skrift, på eget vittne dömmas.
APPIUS.
Du är Virginias far; — men räds, det kunde glömmas.
VIRGINIUS.
Man räds ej med mitt nit, man räds ej med mitt hat;
Ditt brott skall bäras fram, för Folk, och för Senat!
APPIUS.
Virginius, håll! Betänk, hvartill jag kunde bringas.
Gif brefvet. Förekom den skymf att dertill tvingas!
VIRGINIUS.
Så tala, till din slaf, och ej till fria män:
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/209
Den här sidan har korrekturlästs
— 177 —
Leopolds Skr. I. Del.12
