FJERDE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
APPIUS. CLAUDIUS.
CLAUDIUS.
Ja, Drott, Sicinius frälst ur fiendernas händer,
Som rasar midt i Rom, och allt i låga tänder;
Vår plan, tillintetgjord af vreda ödens makt;
Ert bref, er egen skrift, som den i dagen lagt;
Men, mest af allt, den hämd Virginii högmod njutit;
Hans häkte, af hans vän, med väpnad styrka brutit;
Se der ett sammanlopp af nya faror, Drott,
Som växa, stund från stund, och kunna hämmas blott,
Med dristigt gifna slag, som djerfheten förskräcka.
APPIUS.
Förrädarn! till den höjd förmätenheten sträcka!
I spetsen för en flock af svurna upprorsmän,
Med svärdsmakt bryta in i statens fängelsen;
Och rycka, midt i Rom, ur bojans vård tillbaka,
En lugnets fiende, som lagarna bevaka!
Nej, detta öfverdåd, som utan like var,
Begär, till maktens hämd, till lagarnas försvar,
Af fruktansvärda straff, att föreskriften lifvas.
En eftersyn behöfs; kanhända skall den gifvas.
Hvad gör Virginius?
