Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/230

— 198 —

I evig flykt från Rom att sluta sina dar.

VIRGINIA.
Till denna höjd af brott, man Appius rasa låter!

VIRGINIUS.
Hvad bistånd väntar du af slafvar, mot Despoter?
Men blifve, Furiers tropp, mitt bröst ett rof för er,
Om jag en störtad vän i fallet öfverger!
Vårt band af olyckan och tacksamheten knytes.

VIRGINIA.
Men då, i trots af allt, det nu af ödet brytes?
Och då han, biltog dömd, från Er och fosterland...

JULIA.
Förändrar det min pligt? befriar det din hand?
Och togs, med borgarns rätt, jemväl den rätt tillbaka,
Att följas af en vän, och tröstas af en maka?
 
VIRGINIA.
I himlens namn, min far, hvart syftar detta tal?
Fördubbla ej min skräck med skäl till nya qval!
Jag gör Sicinius rätt: jag hedrar och beklagar
Hans obestridda dygd, förtryckt af våldets lagar.
Men, om jag offras opp att fästas vid hans flykt,
Då, då är jag, min far, af alla mest förtryckt!
Blef honom då min hand på sådant vilkor gifven,
Att, ryckt från bygd och slägt, förnedrad och fördrifven,
Jag skulle, under tyngd af allt hvad grymmast var,