Att åt Virginia ej Virginius gifvit dagen?
CLAUDIUS.
Hvem ej? sen jag bevist, med vittnen understödd,
Att i mitt eget hus, af min slafvinna född,
Hon blef ur vaggan såld åt denna Romarns maka,
Hvars döda barn blef lagdt för trälbarnet tillbaka?...
Ni häpnar, Drott. — Välan, om detta häpnad ger,
Låt dottern fly er famn, och fadern trotsa Er!
APPIUS.
Bland grymheter, barbar, det återstod mig denne.
Men jag kan allt, kan allt, blott ej förlora henne.
Ja, förrn åt en rival hon offrar sina dar,
Förr må hon, offrad sjelf, och ryckt från slägt och far,
Ledsagas till ditt hus, en gråtande slafvinna!
Hvad ädelmod ej vann, det måste våldet vinna.
Man söndersliter mig, jag det tillbaka gör,
Och hatets barbari med hämdens mötas bör.
Till brottets högsta gräns jag ser mig ändtlig drifven.
Men hvad? Är jag då ren ej hennes afsky blifven?
Ett steg var öfrigt än, och i mitt raseri,
Det feltes, att jemväl min egen afsky bli!
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/238
Den här sidan har korrekturlästs
— 206 —
