FEMTE AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
VIRGINIA.
I hvilket dödligt qval man mig förtäras låter!
Stund flyktar, efter stund — och Julia syns ej åter!
Hvad tidning väntar mig? Hvad lott har mött min far?
Fins ej, i hela Rom, en arm till mitt försvar?
Skall jag då strafflöst här i evigt häkte slutas?
Och skall af en tyrann den rätt med trygghet njutas,
Att röfva från en far hans sista dagars tröst,
Och ge mitt namn till pris åt orättvisans röst?
O du, som tvingar mig, med outsäglig smärta,
Att räkna dina brott, — och rodna för mitt hjerta!
Hvad afgrundsmakt, hos dig, förvandlade så lätt
I detta låga våld, de fordna tänkesätt,
Som smickrade din brud med hopp om andra öden?
Ha, — qvälj mig ej, barbar! — gör slut, och gif mig döden!
Det enda återstår, sen lifvet, genom dig
Har blifvit blott ett straff, en längre död för mig!
Hvem kommer? — Julia!
