nyttans. Det var aldrig tillåtit genom någon i Rom anslagen tafla, att låta släpa en annan medborgares hustru med våld ur dess hus och säng. Det var dock det, som Pompé gjorde med Emilia, Syllas dotter-dotter, just då hafvande af den man, med hvilken hon lefde, och som hvarken genom sin egen eller lagarnes arm förmådde att skydda henne. Detta drag gör kanhända fyllest, att rättvisa troligheten af en kärleks svaghet, som historien, jag medgifver det, icke tillägger denna stora man, men som mindre än man vanligen tror, bestrides af hans lefnadshändelser. Roms aftonmåltider voro uppfyllde af hans äfventyr, och den så kallade goda Gudinnans mysterier, hade för honom inga hemligheter.
Någon har gjort ännu ett historiskt inkast må hända icke oförtjent att i förväg undanrödjas. Pompés första tal till Yngve, hans stora löften, den vidsträckta makt han öfverallt tillegnar sig att bortskänka Konungariken ifrån Republiken, utan dess samtycke, och att af egen myndighet återställa i frihet ett land, i romerska folkets namn underkufvadt; skulle allt detta, har man sagt, icke äga någon likhet af stortalighet hos en romersk härförare, skyldig att för sina minsta steg ansvara inför Folkets domstol? Jag tillstår att Roms Generaler funno sig någon gång i denna farliga nödvändighet. De darrade understundom vid Republikens namn, men genom en omvänd ordning, darrade Republiken också stundom vid deras. Jag skall för öfrigt häremot intet annat svar anföra, än Pompés eget till Tigran, en af de Konungar, som på en gång sågo sig utplundrade af det romerska ädelmodet: Tigran, sade han, hvad era öfriga stora förluster beträffar, så anklaga derföre Lucullus: det är han som skilt er vid Syrien, Phenicien, Cilicien, Galatien och Sophenen. För min del lemnar jag er allt det tillbaka, som ni ägde vid
