Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/262

— 230 —

Jag kommer att min brud från bojans nesa rycka,
Att skydda hennes dar, att hämna hennes qval...

APPIUS, (liksom uppvaknande och halfvänd till Sicinius.)
Din ankomst är för sen, vanmäktige rival.
Du smickras af den skräck, du här omkring dig skådar,
Men tänk ej Appius räds den usla hämd du bådar:
Han är, i denna stund, till pris af sina brott,
Långt öfver den, och Rom, och hela lifvets lott!
Den makt du skryter af att ändtlig mig beröfva,
Hör mig; — Jag har haft tid att värdet deraf pröfva:
Den har ej mer ditt hat, än den har mitt förakt.
Din brud är ej mer din, — och långt utom din makt.
Hon hör på jorden mer till ingen af oss tvenne;
Hon hör, i grafvens natt, till den — som följer henne —
(Han dödar sig.)
Nu — är hon ... min! —

SICINIUS, (som träder hastigt fram och får se Virginia.)
Hvad syn!... Virginia är ej mer!...
 
VIRGINIUS.
Var nöjd att hon är fri — att Rom är fritt, — och ser,
Till hämd för hennes dygd, och sig till evigt rykte,
Förtryckarn, i sitt blod, bredvid den han förtryckte!

---