fransysk jurnal, några politiska scener. Huru det händt; att man i allmänhet funnit detta ämne så förmånligt för theatern och likväl så föga lyckats deri, är ett problem, som jag tror mig kunna upplösa ur min egen erfarenhet. En far, en Romare, tvungen att mörda sin egen dotter för att rädda hennes ära och frihet; ingen ting framställer, i sanning, en mera tragisk belägenhet. Man har, under denna synpunkt, ej haft orätt att finna ämnet förträffligt för skådeplatsen. Men denna situation, så starkt rörande, så theatralisk den, med ett ord sagdt, må vara, är likväl blott en enda, och är till sin natur, kort och öfvergående. Den utgör ett ämne af stor skönhet för några scener; men den är, genom sig sjelf, ej tillräcklig att uppfylla den långa banan af fem hela akter. Det är föga möjligt att komma till denna situation, (efter hvilken intresset ej kan stiga högre) förr än i sista akten. Beredelsen dertill, som skall sysselsätta åskådaren under fyra föregående akter, fordrar, för att ej blifva kall och släpande, en resurs af plan och pathetiskt språk, hvartill sjelfva den historiska händelsen lemnar föga biträde, och som helt och hållit måste ankomma på författarens egen uppfinning. Man har ej felat, att här taga sin tillflykt till målningar af Roms tillstånd, och af dess förtryck under Appii decemviraliska tyranni. Det är sant, att dessa målningar kunna vara sublima, och stundom högst underhållande. Det är också sant, att de höra till ämnet, så mycket som tidens, ställets, personernas karakteristiska skillring, hör till hvart och ett ämne, af hvad slag det må vara, och till den theatraliska framställningen deraf. Men det är helt annat, att med dessa politiska scener, dessa detaljer af Roms decemviraliska styrelse, nästan uppfylla hela skådespelet. Det är ej lätt att derigenom ersätta händelsens egen korthet, utan att låta dem synas ett föremål, i grunden åtskildt från det egenteligen tragiska: Virginias och hennes förtviflade fars olyckliga belägenhet. Det rörande deri är naturens; Fadrens känslor, ännu mera än Romarens. Det romerskt borgerliga, är blott en drägt, en lysande kostum, hvaraf allt ej måste helt och hållit höljas; och som målaren ej måste vid detta tillfälle göra till sitt ena, eller ens första föremål.
Men det är ej nog härmed. Så mycket rysligt rörande som ock må finnas i katastrophen af denna händelse, så litet tjenlig vore likväl sjelfa händelsen att, i sin rätta
