historiska sanning, framställas på skådeplatsen. En romersk ädling, upptänd af vällustig kärlek till en plebejisk flicka, med hvilken han ej vill, och, efter lagarna, ej kan gifta sig; och som, för att ernå sitt låga ändamål, uppspinner den ovärdigaste list, förnedrar henne, med kall blod, till det olyckligaste, föraktligaste tillstånd, som låter tänka sig: det är lätt funnit, att en theatralisk föreställning af denna beskaffenhet, om den väcker, som all oförrätt, ett beklagande intresse för Virginia och hennes förtviflade far, kan för öfrigt ej medföra hos åskådaren, andra känslor, än afsky, harm och vämjelse. Den är, sedd i detta ljus, icke rörande, utan låg och vederstygglig. Appii brottslighet är ej den ärelystna beherrskarens, ej den förtviflade älskarens, utan den kalla vällustiga nidingens. Man har ej besegrat dessa svårigheter derigenom att man föreställer Appius såsom verkligt intagen af en sann och öm kärlek för Virginia. Det är just svårigheten att förena, utan orimlighet, med denna sanna och lifliga kärlek, det förnedrande konstgrepp, hvaraf han betjenar sig, och som nästan icke kan, genom någon skicklighet, hvarken umbäras till handlingen, eller göras i karakteren ursäktligt.
Emedlertid har man ej underlåtit att i allt detta, merendels med temmelig närhet följa den historiska anledningen. Man har ej felat att mer eller mindre föreställa Appius under denna synpunkt af tyrannisk nedrighet, och hans vällustiga kärlek, (hvad slöja af tvetydighet man ock sökt att kasta deröfver), såsom något helt annat än hjertats böjelse. Likaså litet har man felat att vanligen gifva Virginia för honom all den köld, all den afsky, som tyckes böra naturligen följa af hans tyranniska förhållande. Men det bör vara svårt, att på sådant sätt gifva åt denna händelse ett verkligen theatraliskt intresse. Tragediens natur består egenteligen i passionernas slitning; men denna uppkommer mindre genom deras motsatta beskaffenhet hos åtskilda personer, än genom deras strider och vexlande öfvervigt i samma hjerta. För att ej göra händelsen ohygglig, borde, med alla Appii fel, hans kärlek likväl intressera åskådaren, vara sann och brinnande. Han borde målas ärelysten, våldsam, brottslig af hämd eller förtviflan, men i grunden ädelmodig. Virginia, långt ifrån att kallt hata honom, borde hysa för honom en böjelse, på en gång oöfvervinneligt rådande genom passionens makt, och oöfvervinneligt motsagd genom
