Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 236 —

eget slott, som innan kort förvandlas för henne till ett fängelse, der hon emot sin vilja qvarhålles; att hennes far Virginius, på Appii befallning kastad i häkte, befirias derur af Sicinius, som sjelf slutligen dömmes biltog: allt detta, med en mängd omständigheter af samma art, utgör idel tilläggningar, öfver den historiska berättelsen, men som, egentligen taladt, icke heller motsägas deraf. Alla äldre eller yngre Skribenter, som anföra denna händelse, berätta den i så kort förlopp och så allmänna uttryck, att man kan föreställa sig de särskilta omständigheterna deraf, på detta, eller på hvilket annat sätt man finner lämpligast.

Ibland vårt språks flera brister, äro tvenne, som må i allmänhet anses föga vigtiga, men som likväl ofta låta med stor olägenhet känna sig i den tragiska dialogen. 1:o Vi äga inga tilltalsord, under den Kungliga eller Förstliga värdigheten, sådana som Fransmännens Seigneur, Madame. När vi ej kunna säga Konung, Drottning, Prins, Prinsessa, äga vi nästan intet sätt att låta de talande personerna nämna hvarandra. Ordet Herre, brukadt i denna mening, har ej haft framgång på vår theater, och har någon ting, i sanning, obehagligt. Jag har för min del hellre valt att betjena mig af det gamla ordet Drott, som kan, enligt dess ursprungliga bruk i vårt språk, tilläggas alla upphöjdare värdigheter, under den Kungliga. Vår berömde Herr Bergklint, skref i ett Skaldebref till ett af våra fordna Riks-Råd:

Nej, räds ej, Store Drott, att se en gratulant m. m.

Och jag tror att detta exempel kunde, med fördel för språket, allmännare efterföljas, nemligen i poesi eller vältalighet.

2:o Likaså hafva vi stor brist på tjenliga interjektioner, eller känslans utrop, åtminstone för den högre stylen, och passionernas språk. Romarne hade deras , vah, proh, heu, eheu, med flera. Fransmännen hafva deras Oh, Ah, Helas! Man lär härvid ej fela att straxt nämna vårt O! och Ack! Men vore också detta, genom fördubblad slutkonsonant, hårdt artikulerade ack! vore det också, säger jag, ett naturligt uttryck af den ömmare känslan, som tydeligen fordrar ett lindrigare, mera uthållit och ljudande, är det åtminstone, genom sjelfva betydelsen i hundrade fall, otjenligt. Det har, i sin natur, alltid någon ting vekt och