min ankomst, under vilkor att betala till Romarne en viss summa penningar, för de konster ni spelat dem, och jag skänker åt er son Konungariket Sophenen. Man anmärke att detta konungarike var af Lucullus intagit, icke af Pompé.
Bland ofullkomligheterna af denna Tragedi väntar jag att finna räknad isynnerhet saknaden af en viss närmare lokal-målning, vare sig med afseende på Gudalära, ålderdomsbruk, gammalt kämpespråk, eller hvad annat man tror höra till den sanna teckningen af dessa aflägsna tider och personer. Visserligen hade det varit tillfälle att här införa en god del af Eddan och Sagorna, och att efter dem skilra Oden Runahufvud, med hela sin mythiska physionomi och sina trollgudiska attributer. Svårare hade detta målningssätt icke varit. Om det varit rättare, och om det är i allmänhet möjligt att med den rå, sinnliga naturmålningen af alldeles barbariska tider och folkslag, förena det värdigare språk, den upphöjning, med ett ord, hela den ädlare natur som utgör i våra dagar, så långt jag förstår, Tragediens ovilkorliga fordring, lemnas till dem att afgöra som äga nog insigt att dömma derom. Men man låte Oden i sitt äkta fornskick uppträda på Scenen: man låte honom tala med Sigurd eller Asmun om Bifrost och Ygdrasil, om Nifflhem och Muspelhem, om Fenris-ulfven och Midgardsormen: man låte honom förkunna för sitt fältråd hvad Mimers hufvud uppenbarat honom; gifva sina män Bianak; försöka Seid och Gallrar emot Pompés öfvermakt; nyttja sina korpar att utspeja Yngves ankomst, eller sitt skepp Skidbladner föra honom hem: och det vore icke mera Konungen, härförarn, den historiska hjelten, det vore den barbariska Gudadiktarn, men framförallt, sagans trollman som man egentligen hade målat. Dessa saker,
