Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/292

— 260 —

DAMIS.
Det bör döljas.
Nog af, du är min vän: här, är den titeln god.
Blott lyd mitt råd, och hör hans vers med tålamod;
Ty vare sagdt förut, du skall med dem förföljas.
Det är en redlig man, en ståtlig karakter,
God far, god patriot, god vän, — kort, intet fattas:
Åt menskligheten dock, ehur förtjent man är,
Med något svaghetsfel förmodligt måste skattas;
Att rimma, det är hans. Lägg till den löjlighet,
Att först, vid femti år, befinna sig poët.
Så vida detta namn må brukas om en klåda
Att smida usla vers, som synda, himlen vet,
Mot rim och mot räson, med lika brist på båda.
Och som det platta gror i ömnighet, gunås,
Så sätter han ej gräns för ifvern att författa.
Han är väl alltid sjelf den första, det förstås,
Att le åt sina rim, och be oss andra skratta:
Förställning! Auktorn röjs; han kan ej dölja den;
Hvad nyss förut var läst, det läses om igen,
Och gör man blott en mine att vissa ord behaga,
Då blir han rent besatt, står opp, får i sin man,
Och rystar honom så, i glädjen, af och an,
Att han, till slut, jemväl en afskrift måste taga.

DORANTE.
Hå! jag är dugtig, jag, att vers och prose fördraga.
Beröm skall fås af mig så mycket han vill ha,
Och skullror har jag med, som tåla rystas bra.