Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
FÖRSTA AKTEN.
FÖRSTA SCENEN.
ODEN.
Berömde fosterbarn af tappra fäders bygder,
Som ägen deras jord och öfven deras dygder,
Bevisen er i dag en lemning af det blod,
Som Asiens gränsor fyllt med ryktet om sitt mod.
Ett folk, som verldens skräck och verldens afund väcker,
Som hennes välden lagt i aska eller band,
Från Tiberns strand i dag mot Schytiens hällar sträcker
Den boja, som det höjt i sin förmätna hand.
Med Grekland i sin makt, med Asien deldt och plundradt,
Rom, dock ej riktadt nog, och dock ej nog beundradt,
Till Odens glömda thron ett stormigt öga vändt.
Må det från dessa fält ej andra byten bära,
Än ärr af våra jern, än minnet af vår ära,
Och bäfvan för ett folk hvars mod det icke känt.
I spetsen för en här, som kufvat hundra länder,
Leopolds Skr. I. Del.1
