Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 352 —

(till Lisette.)
Lucile, var mera sträng emot Dorante, jag ber dig.
Du är det inte nog. Hvad är det som han har
Alltjemt att säga dig, hvart ögonblick han ser dig?
Det der får inte ske. Förstår du?
 
LISETTE, (vänder sig om.)
Ja, min far.

FRANCALEU, (flat.)
Hå! du, Lisette? hvad?

LISETTE.
Ja, — och nej — som det behagas.
Hvad tycks? hur menar Herrn att spelningen skall gå?
Jag tror det skall väl fler bli narrade derpå,
Då sjelfva fadern ren har kunnat så bedragas.

FRANCALEU, (till Damis).
Beundra huru lik hon är henne också!

LISETTE.
När börjar man?

FRANCALEU.
Rätt strax. Man samlar sig allt redan.
Men spring, och påminn först, Lucile om mitt beslut.
Säg henne, om jag haft, emot Dorante förut,
Ett skäl till mitt förbud, har jag fått tjuge sedan.


FJER-