Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 354 —

Det rår ej sonen för. Men trätan är likväl,
För mig, och för mitt lugn, så ledsam till effekten,
Att jag, med god räson, kan hata hela slägten.
Den ruinerar mig i pappersskräp till slut.
Och vore ej det bråk den ger mig, hvar minut,
Med skrifning, spring, och gräl, som år från år förhalas,
Så hade jag gjort vers, visst sex sju år förut:
Är det en skada det, säg sjelf, som kan betalas?

DAMIS.
Den är oändligt stor för smak och poësi.
Publiken, tycker jag, bör lägga sig deri,
Och dömma käranden till starka ansvarsböter.
Mot fadern ser jag väl, alltså, hvad skäl som möter,
Men, vore annars ej Dorante ett godt parti?

FRANCALEU.
Han har, förlåt mig det, en karakter som stöter.
Är det en ungdom det, af smak och stadgadt vett,
En vind-flagg, som den der, som springer om i ett?
En tanklös, flyktig sprätt, med bara flärd i grunden,
Som hör på ingenting, blir stilla ingenstans,
Och rätt som han är här, är fan i våld på stunden!
Mitt sällskap har han ej behag i, — och med hans
Är jag så litet nöjd, att om min pjes ej vore,
Och om, för älskarns rôle, en annan utväg fans,
Så tjente han mig just, om han bröt opp och fore.
Men han behöfs i dag. — Hör på: hvad tycks Er, säj