FRANCALEU.
Men är ni döf? vårt snille der, poëten,
Som nyss gick härifrån.
BALIVEAU.
Hvem? Herr de l’Empirée?
FRANCALEU.
Hvem annars?
BALIVEAU, (med ironisk harm.)
Det är han, som haft den höfligheten,
Att arbeta för mig, i den här saken? — He?
FRANCALEU.
Alldeles. Då han såg hur dråpligt väl ni spelte,
Blef han förtjust i Er, som rättvist var, — och fann,
Att om ni kunde fås att ta vår värfning ann,
Så vunne man, i Er, en stor aktör som felte.
Jag åter, glad att se hans ren så varma nit,
Jag tänkte på er sak, och hur med sin kredit,
Han kunde bli, för den, rätt nyttig på sitt ställe:
Gaf honom alltså del af allt som rörde Er,
Så om ert bryderi för er förlupna sälle,
Som om de orderna ni önskade, med mer.
Ni tror ej, till hvad grad han fann er klagan vigtig,
Och hur han tog i allt så liflig del, min själ,
Som frågan hade rört hans egen sak...
BALIVEAU, (förargad.)
Farväl.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/418
Den här sidan har korrekturlästs
— 386 —
