Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/420

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 388 —

På hur jag spelte nyss bestörtningen så väl;
Jag skulle råkat fan, och inte studsat värre.

FRANCALEU.
Min häpnad liknar er. Men säg mig nu, min Herre,
Hvad har er brorson gjort? hvad har han felat i,
Som gör honom förtjent att målas ut så illa?
En ung berömlig man, studerande och stilla,
Af smak och vitterhet, af seder och genie!
En skatt, en phénix just!...

BALIVEAU.
En galning, liksom ni!
Förlåt mig, men det der förtjente ni att höra.
Ty borde ej af män som vi, jag frågar Er,
De unga tuktas opp till klokhet, vida mer,
Än tvertom styrkas i det galna som de göra?
Hör det till Er, att ge olydnaden försvar?
Han skall då göra vers, den här, i all sin dar?
Förnuftigt lefnadssätt, och vacker väg till lycka!
Att anses för en vurm, förryckt af poesi,
En half besatt skribler, som små och stora tycka
Sig ha till lofligt mål, för allt slags gäckeri.
Det kallar ni förtjenst; och dertill är ni fri.
Men såge man förut hvem som blef född att rimma,
Och hvilka skulle få den oseden en dag,
Så svär jag på, vid Gud! det borde vara lag,
Att redan strypa dem i sjelfva födselns timma!
Min brorson kunde bli en aktad embetsman;