Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 390 —

Må vara. Nyttje han den fria rätt han äger,
Och sörje sedan de, för vården om hans lott,
Som slitas nu alltren om honom, som ni säger.
För mig, må han förgås. Farväl.
 
FRANCALEU.
Nå, nå: dröj qvar!
Ni talar till en vän, som är beredd på svar,
Och hoppas visa Er, att allt är inte heller
Så dröm i poësin, som ni Er föreställer.

Om jag har trodt mig se, (och deri har jag rätt)
Hos Damis en talang, som jag med känsla prisar,
Så hedrar jag hos Er, och i det nit ni visar,
Ett, kanske fördomsfullt, men redligt tänkesätt.
Jag tillstår att hans konst mer pryder än den båtar.
Men, — hvad ej lyckan skänkt, bör vänskap lägga till:
Jag ger honom, kort sagdt, min dotter, om ni vill,
Med ett af mina gods, och hundra tusen plåtar.

BALIVEAU, (ytterst förvirrad.)
Ni ... ger ...

FRANCALEU.
En sådan dröm är artig nog, kanske;
Min dotter har förstånd, — är täck — ni skall få se...
(till någon af Betjeningen som visar sig.)
Lucile skall komma hit, säj, det är min befallning.