Den här sidan har korrekturlästs
— 461 —
LEANDER.
Långt förr! Långt förr!
ISABELLA.
Det gick ej an.
Om ni på verlden aktning gifvit,
Ni känner huru långt hon elakheten drifvit;
För ingenting förtalas man.
LEANDER.
Mitt hjerta är tillfreds: jag har ej mer att svara;
Ni kunde ömsa band; — men, icke trolös vara.
KOLOMBINA.
Jag får, vet Mamsell, en idée.
Månn här ej tänkas bör, kanske,
Bland andra ömhetsprof, på litet mat och dricka,
Åt våra stackars älskande?
ISABELLA.
Gör som du vill. Låt ske, låt ske.
PIERROT.
Ditt infall, bästa gryn, var just — ett af de qvicka!
Fins här bra kök och källare?
KOLOMBINA.
Kom och hjelp till, så får du se.
(Kolombina går ut. Pierrot stannar vid porträttet, som han blir varse och betraktar med en löjlig förundran.)
