Om du dig sårad tror, och om du fordrar blod,
Så bjuds ännu den hämd, din arm förmår att taga.
Men yttra dig hvad skäl du har att dig beklaga:
Jag har dig följt, Pompé; har dolt min härkomst — men,
Jag har dig ej förrådt, ej visat mig din vän,
Ej sökt att dig med svek till Schytiens läger draga,
Och ryser för ett våld, föröfvadt på den svaga.
Du flykten öppen har; min far beskyddar den.
POMPÉ.
Ditt oförfarna bröst af tidig stolthet sväller;
Men tiden komma kan, som denna stolthet fäller.
Med detta höga mod, hvars larf du alltid bär,
Hvi röjdes ej din börd i skötet af min här?
Hvi dröjdes att ditt namn en fiende förklara,
Tills midt ibland ett folk, tillreds att dig försvara?
Din list försigtigt fann, att för en hjeltes blick,
Din fega kärleksrätt i kufvadt hjerta sluta,
Tills du i säkert skydd det låga nöjet fick,
Att trotsa en rival, och hans förvirring njuta.
YNGVE.
Du rasar, Roms Tribun, gå, jag förlåter dig;
Gå, den som hämnas kan, kan äfven styra sig.
POMPÉ.
Det skall till verldens dom åt tidens häfder lemnas
Af oss hvem skymfa lärt, och hvem som lärt att hämnas.
Sida:Leopold Samlade 1 1814.djvu/95
Den här sidan har korrekturlästs
— 63 —
